det var första tisdagen i december som hennes kropp gick under isen medan jag försökte kväva dina skrik. oftast tycker jag att det var rätt åt henne. hon kunde allt drunkna den satmaran. någon av oss måste ändå bort och jag sa, jag tänker fan inte dö på grund av er. hon såg på mina handleder. han hade berättat. alla visste, jag ville ju visst dö.

det var andra helgen i mars som jag somnade i filips famn för sista gången. han bad mig att inte dricka så mycket alkohol varje gång vi sågs. jag orkade inte skämmas och det spelade inte direkt någon roll heller. vi låg med varandra i baksätet innan han körde mig hem. jag önskade att han var du. fan, vad jag bara ville att det hade varit du som körde mig hem till mamma och pappa. inte någon ful jävla kopia.

det var tredje veckan i juni som du ringde mig. fyra signaler, åtta vibrationer. jag förmådde mig inte ens till att svara. lade mig ned på köksgolvet och skakade i en timma och tre minuter. du svarade aldrig när jag ringde tillbaka. du hade säkert ändå ringt fel. varför skulle du vilja ha mig nu? liksom, hehe, vem vill ha en sådan som mig? blek och sjuk. mjölkvit som du kallade mig. ingen komplimang direkt.

det var fjärde dagen i augusti som jag fick ett återfall. jag skulle ljuga om jag sa att jag bars genom vita korridorer för egentligen hade väggarna gulnat sen sist. som om någon hade pissat på dem. du hörde bara av dig för att berätta hur miserabel du tyckte att jag var som kvävt mig själv i anorexin. jag ville hem, ville dö, men jag lovade mig själv, det här var sista gången i mitt liv.