en last av ömsamhet värkte hennes kropp
ärren band henne, stal allt hopp

papper av guld döljde det som inte får
snöre i rött, som plåster på sår

vi förstod aldrig riktigt då
när hon hotade att gå

men nu finns du inte mer
ner i jord du firas ner

vila i frid
vännen blid

...