Jag sitter i gubbrummet på Spy Bar tillsammans med Aitor Karanka, Real Madrids assisterande tränare. Aitor dricker en mustig Rioja och själv smuttar jag på en aningens för kolsyrad tappfalcon. Kvällens DJ spelar någon sorts sval soulmusik som verkar sväva över rummet och försiktigt nosa på de få personer som sitter här, smeka sig mellan glasen på borden och sedan snabbt dra sig tillbaka, som om den vore rädd att störa. Jag kan se att Aitor är bekymrad. Jag sväljer ett par gånger innan jag på min bästa castellano säger:

"Jag vill att du ska veta att vi var många som reagerade på domslutet. Visst, det var kanske inte möjligt att se att han inte träffade benet just då, men det framkom ju i efterhand."

Jag tystnar där, försöker vara diplomatisk. Aitor sväljer en klunk vin och vänder sig mot mig. Han ler.

"Jag vet mycket väl att det var själva avsikten som bestraffades. Men det är inte det. Jag tror inte folk förstår hur upprörd José blev över allt det här. Han har tagit det här mycket hårt."

Jag sväljer. En kvinna som inte kan vara mer än tjugotre, max, kommer förbi och saktar in när hon går förbi oss, smeker sig mot Aitors lår, som om hon vet vem han är och vill göra honom medveten om att hon finns där för honom ... på sitt sätt. Hon är klädd i tighta svarta jeans som verkar glittra i det dämpade ljuset, som om de är täckta av osynligt stjärndamm som bara aktiveras vid vissa rörelser, eller kanske situationer, och till detta bär hon en topp som kan vara turkos eller möjligen cyan, det är svårt att säga. Klart är i alla fall att den smiter åt på precis de rätta ställena, låter en bara ana en klyfta som kurvar sig svagt innan den täcks av tyget. Hon har mörkt hår uppsatt i en hästsvans och  tittar inte åt mitt håll, men det gör de aldrig. Aitor verkar inte vara imponerad, för han sitter som försjunken i tankar och håller nästan på att vippa ut vinglaset.

"I alla fall," fortsätter jag, mest som för att rädda upp något som jag ändå innerst inne vet inte går att rädda, men som ändå anständigheten kräver att man gör ett försök att rädda, trots att jag så väl vet att inget går att rädda, inget någonsin, att alla är förlorade, men tja, vi har ju alltid alkoholen, "fem matchers avstängning är inte ett straff. Det är ett hån, ett slag i ansiktet på hela fotbollen." Jag lägger extra eftertryck på ordet golpe.

Då tittar han upp, ser in i mina ögon och ler. Det vara bara en kort sekund, men den sekunden är nog för att hela gubbrummet ska frysa till och stanna upp. Det är inte så att jag idoliserar den här mannen. Men jag vill att han ska se mig, att någon ska se mig, att någon ska se förbi de djupa vikarna och det undflyende hårfästet, att någon ska se näshåret som är bara någon millimeter längre än näsborrarna som för övrigt utgör en del av en bara något för stor näsa som i sin tur sitter ovanför en mun med svagt gulnade tänder, och allt detta är bara huvudet, låt oss för Guds skull inte närma oss den för länge sedan hyfsat markerade ölmagen, de trådsmala armarna eller den allmänt bleka uppsynen. Var dag har nog av sin egen plåga, som det sägs, men jag är ju så rädd, så jävla fruktansvärt rädd och nu, när Aitor för ett ögonblick låser sina ögon i mina, är det som om han ser allt detta, han ser min rädsla, ser den och erkänner den, men säger samtidigt var inte rädd, det finns mer än så här, det finns mer, och det finns någon även för dig.

Eller kanske: Du finns där för någon.

Allt detta passerar mellan oss. Det är verkligen ingen sexuell känsla, inte heller fladdrar det några jävla mariposas i magen på mig, men det behövs inte. Jag vet. Så jag dricker ur min öl och mannen som tvingades se sitt lag förnedras av Barcelona i Champions Leaguesemifinalerna öppnar munnen och frågar om det går att beställa in tapas på Spii Barr.