Vad var det för ynkligt som låg där,
benig och blek,
ett skal av det som en gång var en vän.

Du plockade upp skärvorna,
pusslade ihop något nytt
och fyllde i där det saknades.

Du sa: Res på dig nu!
Här kan du inte ligga,
Nu får det fan vara slut.
Ta på dig kläder,
för nu ska vi ut!

Jag vinglade upp ur madrassen
där jag legat i veckor och dar.
Och ja, jag kände, nu,
nu är jag klar...

Tog på mig halsduk, jacka och skor,
tog en bit papper och snöt ut gammalt snor.

Där ute, var det kallt och vinter.
Den sved i de torrgråtna bihålorna.
Staplade fram
med dig under min arm,
med babysteg kom ljuset åter.

Du börjar prata...
Det är skönt att du inte ligger inne och gråter.
Du ser, människorna bor kvar i huset.
På marken ligger fortfarande gruset,
världen har inte gått under.

Du är ung, rolig och attraktiv.
Det kunde varit värre, hängbröst, rökröst, ja, du fattar.
Du måste stå på egna ben nu, bli stark i dig själv.
Du ska se att du snart skrattar...
Älskade du, du kommer få ett underbart liv.