Vandrade på bar fot över drakrot
genom kallor och myr
när endast mina tio små tår förmår
veta vart stegen styr.

Nattens kalla fingrar
retar mina ben
när bara trasor av min kjol återstår.
Morgonen gryr, kattugglan skyr
solens strålar
och råbocken har slutat skälla.

Dagen är ny, när bara vemod består,
men mer som en smekning
runt mina hasor. Trots mina fasor
vandrar jag åter över sumpmark och åker
kryper ner, mellan er.
Lämnar blott blöta spår från små tår
som längtat hem.