Som det mjuka grå moset från kräftan, det som man äter till festen i södra Sverige - uppe hos oss är den en sjukdom - med de där spetsiga bubbelroliga huvudstrutarna, som, under det att man surplar och suger, sätter sig så förtvivlat snett. Eller som torsklevern man tuggar - även de tandlösa klarar att äta den - under tickande köksklockan från blomkantade faten på vaxduken hemma; eller som skivad hjärna. Ja, som kylskåpsstelnade pölsan på en lökdoftande skärbräda är mitt medvetande.

Jag är så helvetes trött att jag inte kan föreställa mig hur jag ska kunna ta mig ifrån sittande på sängkanten till stående på linoleumgolvet, på bara några få korta ögonblick. Men jag provar med att försöka se konturerna av hela mig själv, där - som ditkritad efter mord på öppen gata, fast tvärtom - i förväg. När jag sedan, efteråt, tappar någonting; fattningen, ansiktet (kan man tappa ansiktet om man fått för sig att man inget har att dölja?), ett medvetande, ett plastbestick, ett halvt mariekex eller en använd strumpa; blir jag gärna kvar på huk, som vägande min egen tyngd, vagt svängande inuti i den - stumt sneglande åt sidan, som fågeln av brosk och fjädrar. Jag undrar hur jag ska kunna resa mig. På vilket sätt jag ska kunna glömma av min kropp, och mitt jag. Hur jag ska kunna bli en hummande tunn blå ådrig fjäril, igen.

Det jag nu säger: jag säger inte det här; jag säger inte detta för att dölja det andra. Som överlade jag i listig kramp, med stöd av gräll pastellartad fläck. Men nej, det är bara det att det kommit att bli en annan del av dagen. Det har blivit eftermiddag och jag har en mun att tala tydligt med; jag har en kropp som andas och bultar med en kuk som jag vet att en kvinna vill ha. Även om jag inte riktigt vet hur landet ligger; eller förstår hur den här planeten som jag trampar mina fötter och skor på roterar; även om jag inte riktigt begriper hur mina inre organ är placerade i relation till varandra, så vet jag att jag har två händer som klarar av att bära kistor om dagarna och barn om nätterna.

Snart kommer, i södern, den tiden då rådjuren inte rusar ur buskarna. Den tiden på dygnet då vitsipporna drar sig tillbaka. Det blir kväll och vi lyssnar och vi hör, och vi vrider skallarna upp mot de naknaste, allra som mest miljöskadade trädtopparna; tittar och tittar på den lilla lilla, minsta koltrasten. Och imorgon penslar vi smörblommorna gula och strör ut maskrosorna, vi gör så. Sådana är vi, vi gör så.