Jag slungas ur drömmen, där jag legat på en äng av kort gräs och magra prästkragar, med eftermiddagens pulserande strålar spillda genom de omgivande lövlungorna. Som en bit brosk vräks jag ut med plötsligt framryckande vinden: in i min kropp. Sparkad ur sängen av ett lag behårade karlar, hetsigt ropande till varandra på ett kodat yrkesspråk, på senig kreol. De hanterar mig som vore jag ett sammansvetsat kärl, en väldig tonfisk eller en död av tyfoidfeber. Jag kan inget annat än att kamma mig, dra på mig herrstrumporna och gå till jobbet; smått hostande nattens drömbitar. Som hostade jag fjolårslöv, beständigt. Jag är ingen, men görs mindre, jag har ingenting och det ska tas ifrån mig.