Jag hade max två sekunder på mig för att hitta en slagfärdig formulering. Vi, dvs hustrun och jag, stod i en hiss med ett halvdussin andra resenärer. Hustrun stod intill knappsatsen och tvekade över vilken knapp hon skulle trycka på. Så sa hon: "Vilket plan är vi på?" Jag reagerade på ordet plan.

Bakgrunden var att vi just hade kört ombord på Stenalines jättelika färja för att åka till Frederikshamn för att bila till Bremen. Vi hade gåttt upp i ottan eftersom avgångstiden var angiven till kl 08.00 och senaste "incheckling" (vad det nu betyder) var angiven till 07.30. Vi blev då aningen förvånade över att färjan inte var på plats förrän omkring avgångstid. Från bilen kunde vi se hur smidigt man lyckades manövrera denna koloss snabbt och smidigt. Vi småpratade om hur det gick till. En man stod i en glugg och slängde ur ett rep till en man på kajen. Kajmannen drog ut den och fick med sig en betydligt grövre tross som fartyget förtöjdes med. Självklart förekom liknande processer på andra håll längs fartygssidan, som vi dock inte såg. Då upplyste jag hustrun om vad som sagts mellan dem som hanterade vår tross. Naturligtvis rena påhitt eftersom jag inte hörde ett dyft.

Ööööhhh! Rotschild!!! Ta emot kastlinan! En åskådare gick fram till mannen med kastlinan och frågade honom om hamnarbetaren på kajen verkligen hette Rothschild. Det är ju en av Amerikas förnämsta släkter och ättlingar till dessa förväntas inte arbeta i hamnar. Äsch svarade sjömannen. Förut var han gift med en tjej som hette Råttan, men nu är dom skilda.

Stämningen i bilen blev lite högre hustrun hade nog hört den här stulna vitsen ett dussintal gånger tidigare och log åt min begynnande senilitet. Hon tog initiativet till något nytt. Hur många våningsplan tror du att det är på det där enorma skeppet? Hon visste att jag tyckte om när folk använde ordet skepp. Men samtidigt triggade hon sjömannen i mig. Det heter 'däck' på fartyg. Inte 'våningsplan'. Men jag sa inget. Tanken bet sig dock fast. När vi en oväntat kort stund senare hade lämnat bilen och såg fram emot en andra frukost så stod vi där i hissen. Jag tänkte på ordet 'däck'.

Så kom det igen. Fast nu i hissen. Våningsplan. Fast i annan tappning. "Vilket plan är vi på?" Det räckte med de max två sekunder jag hade för att hitta en bra formulering:

Vi är på ett skepp. Inte på ett flygplan.

Det uppstod viss munterhet i hissen, som jag hade hoppats på. Man kan aldrig få nog av bekräftelse. En trevlig resa låg framför oss.