Våren slår mig på käften
och även den dörr som slog igen,
lämnade mig
kvar i en värld som är ett jävla eko av ord som aldrig sades.

Sommaren dödar mina tankar och äter upp de
drömmar som borde ha överlevt.

ständigt minns jag och driver mig själv mot en undergång som alltid misslyckas, när hösten kommer.

De döende löven blåser förbi
och vemodet kan längre inte pressas ned i avloppet.
Då sanning plötsligt väcker mina morgonar,
spegelbilden ålar sig fram till min bakfylla.

Knackar mig försiktigt in i barkens längtan till ljuva vindar.

Vintern fryser mig fast i den överdrivet pressade asfalten
och åter står meningslösheten och vibrerar sönder alla livstecken.

Är gråheten i stenen,
den tunna skaren i snötäcket
och det nylagda skönheten urinerad.

Kan se mitt leende en timme efter

så,

låt mig få vara full ensam.