Jag trär på mig min döda pappas kofta och går ut till ljusa senkvällen och fåglarna, efter regnet. Dröjer mig kvar under månen, som är som en ost från Ipswich, och den lyser för mig. Jag behöver det, att den rullar där i sotsvarta rymden, och tittar just på mig. Böjer nacken, låter kroppen krumna, som mellan barndomens kyrkbänkar. Då i svårbegriplig skam, i skam över det ystra och villiga, men nu mer i en gest; i mild eloge för arvet, som på lek. Jag blir stående en bit bort, från de vanliga stråken: ja, det var här mitt barn lekte när han var riktigt liten, det har gjort om lite, jaha, lagt till en grillplats och några stenplattor på vägen dit. Jag tumlar handlöst genom åren: han var så intensivt söt, så färdig. Jag tyckte så mycket om honom, och jag kan nästan minnas hans skratt. Den kyliga luften letar sig in mellan mina kläder och jag skakar av mig leendet som vill bli gråt. Jag går till mig, tänker att jag vill dricka kaffe på bit, sitta vid köksbordet, vänta tills alla fönstren på andra sidan gården släckts, ett efter ett. Det vore trevligt med den där lilla bandspelaren nu, liten som en smednäve, intill mig på vaxduken: jag vill höra Harry Brandelius & Sylvan Boré med Cupolorkestern och deras version av Nidälven, plocka med pelargonen, kanske flytta fram den från gardinen.