Jag ser henne varje natt, hon vandrar förbi mitt fönster. Hon ser aldrig in i rummet, hon ser aldrig att jag betraktar henne. För det gör jag varje natt, jag har slutat att sova, istället väntar jag på henne. En gång när hon gick förbi reste jag mig och gick fram till fönstret. Hon passerade som alltid, utan att lägga märke till sin beundrare. Detta är vad jag såg:

Små fötter, barfota i det daggvåta gräset. Benen och höften rörde sig smidigt och obehindrat under den gröna klänningen. Armarna höll hon i midjehöjd framför sig medan hon gick, som om hon ständigt sökte något i mörkret. Över hennes axlar föll håret i gyllene vågor. Jag fastnade med blicken i en vågdal och gjorde snart upptäckten att jag saknade både orken och viljan att ta mig ur den. Maktlöst låg alltså min blick kvar i denna vågdal, den följde hennes lätta steg med en otrolig precision.

Hennes ansikte fick jag aldrig se, detta är jag mycket lycklig över. Självklart spenderade jag ändlösa nätter åt att med fantasin skapa ett ansikte värdigt denna gudinna, men lika självklart utan större framgång. Idag är jag övertygad om att en enda skymt av hennes ansikte hade betytt slutet för mig. Vi människor talar ofta om vår strävan efter ren skönhet, ren lycka, ren visdom. Det borde vi inte göra, dessa ting är bortom vår verklighet, de kan inte ges en roll i våra korrumperade sinnen.

Hon var ren skönhet. Jag brukade tänka mig hennes ansikte som lent, med mjuka konturer. Blå glödande ögon ovanför en liten näsa och en mun så vacker att orden som talades ur den välsignades. Jag såg framför mig hur det gyllene håret så perfekt ramade in ansiktet och skapade en komplett gudinna, en helhet i en annars så trasig värld.

Men jag vet ju självklart om att detta bara är en dröm.