En man går in i en mörk tunnel. Vi vill här börja med att undersöka varför han valde denna riktning. Vi måste då veta vad han hade för övriga val, men det vet vi inte då han inte valde dem. Dessutom försvann de så fort han valde bort dem. Kan vi verkligen prata om något som upphört att existera?

Vi får helt enkelt utgå ifrån att mannen gjort rätt val. Det är heller inte helt mörkt i tunneln. Inget ljus kommer visserligen in utifrån, då det är mörkt även ute, men strax under den mjuka jorden på marken tycks ett dovt ljus sippra igenom, upp mot och bortom ytan. Det räcker åtminstone för mannen att kunna fastslå att han just befinner sig i en tunnel, i detta ögonblick.

Han har till synes två val, framåt eller tillbaka. Men detta är endast skenbart. Ett tredje val finns där i hans medvetande, att stå kvar. Detta val har, likt alla andra, en rad underkategorier: att observera, reflektera, söka och kommunicera, tolka och förstå. Dessutom finns det ett fjärde och femte val att göra, kanske ännu fler, då tunneln inte saknar vägskäl och avstickare. Dessa val är dock just nu omöjliga för mannen att medvetet nå, även om han möjligen kan förnimma deras närvaro.

Mannen väljer att gå framåt. Han baserar detta val i sin självbild och kulturella bakgrund. Han söker uträtta något i denna tunnel, det finns en mening med denna resa, om han så måste skapa den själv. Men det finns ingen mening med denna berättelse, för över den saknar mannen kontroll, han kan inte ens förnimma dess närvaro där han envetet fortsätter genom tunneln. Inte ens när han insett att han vandrat i cirklar större delen av tiden och under sin livstid enbart hunnit utforska en bråkdel av tunnelsystemet, kan han erkänna att hans omständigheter styrs utifrån. Denna övertygelse är ett med hans person, det utgör själva kärnan, svaret på frågan varför han gick in i tunneln till att börja med.