Du är solen som får gräset att växa. Du är evigheten som låter mig glömma, men aldrig fly. I denna värld finns det bara en sol, det är mycket synd. Du ser så ensam ut, men när jag sedan sträcker ut min hand lyfter du från mig och flyger hem igen.

Jag är säker på att dagen kommer då dimman äntligen lättar kring mig och jag kan ta några vacklande steg längs den oändliga stigen jag går på. Jag vet att det då inte kommer dröja länge förrän utsikten blir för mycket för mig och det börjar svartna för ögonen. Slutet skall vara nära, men jag skall möta det med vilken kraft jag än förmår att uppbringa.