Efter att vi hade skiljts åt gick jag en aning planlöst med en känsla av frihet. Visst var det sent, men än var det inte för kallt för en promenad. Utan att reflektera kring mina handlingar svängde jag in på en sidogata. Det tog inte alltför lång tid för mig att upptäcka att jag nu var på väg till kyrkan, vad jag skulle göra där hade jag dock ingen aning om. Men i detta ögonblick kändes inte framtiden särskilt relevant, den som söker detta ting kommer få leva med att famla i mörkret, och varje gång någonting uppenbarar sig som man kan gripa tag i visar det sig vara antingen självklart eller irrelevant. Det man faktiskt söker viker ständigt undan, längre och längre bort.

Om jag hade förväntat mig att finna kyrkan öde så borde den syn som senare uppenbarade sig förvånat mig, men i det läge som rådde då tillät mig inte att bli förvånad. Jag hörde redan röster då jag fortfarande hade en bit kvar att gå längs den asfalterade vägen upp till kyrkan. Vad som lockat dit denna folkmassa hade jag självklart ingen aning om, men jag hoppades få svar på detta vid slutet av vägen.

När jag kom fram till kyrkan gjorde jag bedömningen att det antingen rörde sig om en begravning eller ett bröllop. Många, men förvånansvärt nog inte alla, var högtidligt klädda, vissa muntra andra mycket nedstämda. Flera unga kvinnor i vita klänningar som stod en bit bort fick mig att slutligen bestämma mig för att detta rörde sig om ett bröllop. Jag drog åt mig ett antal blickar där jag sakta gick genom folkmassan men ingen tycktes särskilt störd eller ens förvånad av min närvaro. Jag befann mig ju trots allt på allmän mark, jag hade ännu inte ens satt min fot inuti kyrkan.

Det var mycket rörelse i folkmassan, men jag kunde inte riktigt få grepp om orsaken till detta. Det var tydligt att alla inte ännu var på väg att lämna området, men det var möjligt att vissa hade detta i åtanke. I allmänhet tycktes människorna vara rastlösa och kanske till och med uttråkade, det fanns ingen aktivitet eller annan anledning till att de skulle befinna sig här utanför kyrkan. Jag antog att ceremonin måste tagit slut och att dessa människor blev kvar i området utan någon specifik anledning.

Några av kvinnorna i vit klänning skiljde sig från gruppen och började gå mot mig. Vid närmre eftertanke var det nog inte mot mig de ämnade gå, jag råkade bara stå mellan deras nuvarande och framtida position, där slutade vår relation och där skulle den förbli. En av kvinnorna vände dock vid ett tillfälle blicken mot mig samtidigt som jag betraktade just henne, jag såg in i ett par blå ögon som tycktes skilja sig från alla andra par ögon jag tidigare sett, varför förstod jag inte då. Kvinnan kändes vagt bekant, samtidigt som jag fick en känsla av att det var henne jag letade efter, att hon var anledningen till att jag befann mig vid denna kyrka mitt i natten, mitt i denna rastlösa folkmassa.

Hennes blonda hår tycktes även det speciellt, det var blont men med en mörkare ton som fick det att skina som guld i natten. Vem var detta? Var kunde jag ha sett henne förut? När hon precis gått förbi mig bestämde jag mig för att chansa. Jag hälsade snabbt på henne medan hon gick bort från mig. Hon vände blicken mot mig utan att sakta ner och svarade på ett sådant sätt att det nu inte rådde något tvivel om att även hon kände igen mig. Jag ångrade min förvirring djupt och började gå efter henne medan jag bad henne vänta och försökte be om förlåtelse. Men så fort hon vände runt kyrkans hörn stannade jag efter att bara ha tagit två snabba steg i hennes riktning.
Min blick föll nedåt mot marken, sedan upp mot himlen och slutligen på dörren till kyrkan. Sakta kom varseblivningen om folkmassan tillbaka till mig och jag bestämde mig för att jag blivit kvar alltför länge. Jag började gå mot vad jag trodde var den snabbaste vägen därifrån.

Nu började folkmassan dock tröttna på min närvaro och blickarna som tidigare enbart varit intetsägande var nu frågande, rentav anklagande. En person följde rentav efter mig där jag gick, på bara en meters avstånd stirrade han mig rätt i ansiktet som om han sett en gammal bekant han varken väntat sig eller ville träffa igen. Jag försökte ignorera honom och fokusera på att ta mig därifrån. På vägen ut stötte jag på bruden i full brudklänning, men hon var inte viktig längre. Hon lyckades dock indirekt hjälpa mig genom att skrattande omfamna mannen som förföljt mig och få honom på andra tankar. Om han var brudgummen så borde han verkligen klätt upp sig bättre, så jag utgick från att han bara var en gammal vän till bruden.

Sak samma, inget av detta skall förbli i mitt minne. Denna natt ska aldrig ha hänt och inget av detta skall nämnas igen. Inte av mig i alla fall.