– Tala inte med dem! Snälla lova mig att du inte talar med dem, släpp inte in dem! Mannens ansikte var uppenbart skräckslaget, rentav förvridet, spöklikt blekt.
– Lugn, svarade jag. De kommer aldrig att finna mig. Jag är säker i mörkret.
– Hur kan du veta detta? Vad är det som gör dig så säker på att de inte kontrollerar mörkret, inte bara det utanför fönstret utan det mörker jag ser i dina ögon just nu, i detta ögonblick. De är hat, det är därför de inte går att besegra, de äger hatet som du känner för dem, de kontrollerar dig.
– Säg mig, vad sade du vi hade utanför vårt fönster?
– Mörker. Evig natt, brinnande hat och förtvivlan!
– Så, om jag, rent teoretiskt, stod där utanför och andades in den kyliga nattluften, då skulle jag inte se någonting alls?
– Det stämmer, men du skulle känna det.
– Känna vad?
– Obehaget, osäkerheten, hatet.
– Det säger du. Jag vände mig om och såg ut genom fönstret. Sedan skrattade jag kort för mig själv, och återupptog samtalet. Så antag nu istället att jag sluter mina ögon, då lovar jag dig att obehaget, osäkerheten och hatet kommer till mig, likt ett spjut genom hjärtat.
– Men du kan alltid välja att öppna ögonen igen! Natten utanför kan du inte kontrollera lika enkelt. Du måste stänga dörren.
– Dåre… jag skrattade tyst. Hur ska jag stänga en dörr som aldrig stått öppen?