Jag dammar av skinnet efter infernot.

Droppar av sotflagor hamrar mot axlarna. Svart rost. 

Himlen vräker ned sand

sand.

Kristallöknen är mättad; kolet rinner gnisslande nedför berget. Det svarta dammet yr kring flodbädden.

De döda ligger runt om. De som inte hann undan.

Jag sparar på känslorna. De kommer till användning snart.

 
Rök. Vita rökpelare.

Bortom kristallöknen faller bomberna ännu. Krevaderna får dynerna att vibrera.

Baggack ack ack ack ack. Det ekar och dör ut. Några tar skydd i grottan medan molnen vrålar ned mot oss. Som om vi inte hörde hemma här.

Men det är de som är främlingar. Skymningen suddar ut dem och snart är de ett med det svarta. Det blir tyst.

Tyst.

Vi är där imorgon. Rötterna följer efter oss. Nu har de dragit sig ner i den glittrande sanden medan frosten lägger sig för natten.

En droppe vatten.

En.

Sedan raserar vi allt. Saltstoderna. De som står kvar.

Imorgon ska öknen fyllas med färger. Som solstrålar genom ett prisma ska vi breda ut oss i gryningen, bärande våra barn och de gamla.

Bakom oss följer ökenrosorna. 

Håll ut.

Vi kommer.