det var jag, stranden
och en bruten våg

vintervassen nynnade
för den bleka solens nedgång

himlen blev purpurröd
vinden applåderade
som om den visste något
om en poets död

det var som om alla skuggor
samlats i parken

i en kompakt omfamning
av de knotiga tallarna
vaggade de av och an

mitt paraply vände sig ut och in
mina fötter stannade
men min skugga
var förlorad