Blodtrycket stiger, som ett dödsvatten. Huvudet sjunker ner av alla bekymmer, av allt. Tårar tränger bakom ansiktet, som buktar och spänner sig till skydd. Munnen är stängd - med eller utan grimas, med eller utan ljusa syresatta blodbubblor eller spår av plågsam upphostning. Håret glesnar betänkligt. Det kan jag själv se på fotografierna från sista vintern. De bilder som en dåvarande, så kallad, väninna propsade på att ta. Hon sa: "medan tid finns". Jag minns att jag inte förstod vad hon menade, då. Mitt barn frågar mig hur jag mår. Varför han frågar vill jag nog inte veta. Jag frågar honom om han vill ha en kopp te till kvällen - vad ska jag säga till en som växer upp, som bara levt i tolv år? Jag har sovit i tolv år, en gång i tiden, vaknade möjligen, men klev aldrig upp. Den människan är kvar i mig, kanske i vilande, jag kan inte svära den helt bort, försöker skrika. Vad är det jag inte ska dela med mig av till honom? min son - en hoppfull; är han en hoppfull, ännu, fortfarande? Han vet ju, trots allt, mer än det jag säger. Och, kanske också, mindre. Jag fick, apropå inget särskilt, en natt se en glimt av mig själv i ett fönster. Förvånades ja - jo - över av hur lätt framåtböjd jag kommit att bli, redan en ryggstum. Som i garnet, som man säger i Hjoggböle. Jag promenerade omkring i ett upplyst kök mellan linoleum och spis, en droppande vattenkran och en blomkruka - som helt och alldeles vid stilla liv. Som en trög fisk i ett susande akvarium, vagt elektrifierad. Jag har inga pengar. Har inte råd med honung och mjölk. Måste stanna hemma, kan inte gå bort. Det är mitt eget fel, men jag skyller på Gud i brist på annat, i ren förvirring. Jag tar för givet att jag dör. Men det är nog bara tillfälligt.