men det är inte snö som faller
det är sanningen
den som jag så länge blundat för

den om dig och mig mannen
att vi aldrig fick mötas
i mitten av dubbelsängen
eller vid frukostbordet
inte ens som vänner

långsamt mannen
är fort nog
när det gör ont

sanningar är hårda
lögner är lätta som snö
att sprida i saknadens ögon

de faller nu mannen
både lögner och sanningar

mina händer famlar i mörker
händer avsedda för dig
kroppen kvider av längtan
efter något du inte förstår

själen törstar efter näring
den sällsamma sorten
en obeskrivbar känsla
som skriker ut sitt begär

det är över nu mannen
för dig
för mig faller allt på plats

långsamt
faller sanningen
som glasbitar i mitt hjärta

det uppenbara mannen
att din lek
var en poets lögn

och föbannad dikt