Till att börja med,
för att inte utesluta någon
utesluter jag för säkerhets skull alla,
inklusive mig själv;
sedan utesluter jag intet
och omfattar allt utom intet,
till och med mig själv.
Jag skriver:
Jag vill trots allt vara utanför,
jag vill höra till ”dom”,
aldrig vara ”vi” med någon,
inte ens med ”dom”.
Jag vill dra mig tillbaka
och bli ett förnöjt monster.
Därför lever jag i staden,
därför mitt ibland jag lever.
Jag växer mot min vilja,
landskapet förändras
medan jag blinkar med ögonen.
Guds barn. Det är vi.
Betoningen är valfri, liksom
omfattningen av orden.

Här står jag nu,
jag och vi,
jag och dom,
och väntar på den stora glömskan,
på den stumme dominikanen,
på den handikappade flickan
som skrattar och ljuger
och fyller år i morgon,
på ordet som omfattar oss alla.
Dikten är en fattig skapelse,
långt fattigare än jag.
Verkligheten luktar också dikt,
torftigt.
Det är först efter döden
som växandet tar fart.

För vem viker jag undan blicken?
Varför tittar jag inte? Dessa ögon,
dessa underverk, gömda
i ett par händer.