vi är
harmynt i sitt uppdagande
de ord som studsade
och lovade ett återtåg

hur kan jag fortsätta?
när livet ruskar om mina steg mot en avgrund
och ekot mot iskalla bergsväggar ständigt skriker att
vi är

borde ha förstått
att du älskar oavsett

grundstött och förbipasserad
död vid ankomst
är den tanke om försoning efter ett helvete
simpelheten hånler
destruerar och skönjar badlika vatten

vi är
trösten
när gråten ebbat ut
leendet begravt
och vemodet tagit med oss mot nya världar

vi är
den mjuka filten
som skyddar oss mot världen
som lystnar till ondo
och krusar för de betalande

vi finns i spegelbilden
och vi far ut mot patetiska stilleben
ståendes på varsin piedestal
vi är
ensamma några centimeter från varandra

hur kan jag fortsätta?
när livet ruskar om mina steg mot en avgrund
samtidigt som jag fortätter att berusa min själ
av de miljoner doftminnen du ständigt bjuder på

kanske för att
vi är