Skenet från skrivbordslampan räcker knappt till att lysa upp mitt ansikte. Långsamt rör sig mina händer över bordet för att samla ihop papper och penna, sedan sitter jag där och betraktar tomheten. Jag tänker tillbaka på när jag såg solen, hur märkligt allt har blivit. Vår relation har totalt förändrats, inte för att vi blivit fiender på något sätt, men jag har ändå tappat min tilltro till solen. Jag kan inte längre lita på dess ljus. Men trots detta kan jag nu se, när mörkret sveper sig kring mig, att mötet med solen var det mest betydelsefulla ögonblicket på länge i mitt liv.

Tanken återkommer gång på gång, jag kan inte hindra den. Snart bryter den genom murarna, in på fientlig mark. Jag tänker:
”Om ingen hade sett mig idag, hade jag då existerat? Om ingen hade sett mig le, får jag fortfarande vara glad? Vem är fånge i sin egen labyrint, och vem vandrar fritt längs sanningens och hoppets väg?”

Denna tanke är enligt mig knappt värd att tänka, då hoppets och sanningens väg inte längre är samma, utan två skilda vägar. Å andra sidan, vad vet jag om detta. Jag lämnade dessa vägar bakom mig för länge sedan. Jag tänker mig nu att tanken inte kan ha rätt, då dess resonemang borde medföra att en framtid inte kan existera utan hopp. Min framtid är ju ändå ett faktum. Men ändå känner jag hur de sista befästningarna faller när tanken avancerar allt djupare in. Förr eller senare lär den hamna i bakhåll och förintas. Hur mycket skada den hinner orsaka till dess, det vet ingen.