om jag förvinner
rullar ut mig själv över åkrar
tillintetgör oändligheten

spelar det ingen roll
du saknar bara när vi dör

och vi dog alltid så vackert

fortsatte sedan vidare

mot vägen som aldrig tog slut

evigheten hånlog mot intentionerna att vara
det vi inte är

spontana omfamningar
som fick oss att flyga
var momentana,
monumentala misstag

självklarheten synade alla leenden
all empati,
alla ytliga blickar

serpentinvägarnas helvete fråntog oss rätten att förenkla

målet var ständigt moroten som hängde framför näsan,
helvete vad vi sprang!

vi kunde andas samma luft
men aldrig i slutet utrymme

älska blev maniskt,
mekaniskt misstag

så jävla rätt på ett blekt ark,
förbannat fel vid kronljusets låga

kunde höra rundgången av vackra ord
som hämtades från ett facit
det skrek ut sin sitt hat över pekorala stunder

lyckliga så länge barm och famn hölls innelåsta,
vi hatade aldrig

nådde aldrig över det röda området,
vi lät taggtråden enbart serveras
med linneduk

knulla från morgon till kväll
blev en måttstock,
tumstock,
tumregel

bröstkorgarna var blå av självgodhet

vi skrek i tystnad
den enda vilja
som kunde skapa en balanserad terror

kysstes som om filmkameran rullade
och kulisserna gav en fantastiskt bild åt vårt paradis
medan ökenvinden tilltog i styrka

vi är riktiga
sanna
och kära

dina smekningar fick min hud att rasa,

somnade med dina fötter i mina kupade händer

vi fanns
syndes
kändes
och märktes

ville erövra
och där dog vi

sakna var rätt,
oförätt,
oförberett vapen

vi dog alltid så vackert

med ett sista vackert ord och allt

(puss)