Allt hade gått min väg. Jag satt på podiet, välsminkad som den värsta fotomodell. Min nya bok hade gjort dundersuccé i den förpressvisning som jag lyckades få till. En helt ny genré-kombination. Recensionerna hade varit eftertänksamma och jublande på samma gång. Brilliant var ett vanligt ord. Det hade ordnats en storstilad kick-off på stora teatern. Release partyn är för amatörer hade någon sagt! Detta blir något!

Lugn! tänkte jag. Var lite ödmjuk! Kaxa dig inte. Akta dig! Försäljningen har inte startat ännu. Det är några minuter kvar. Och ytterligare några frågor. Det var hög stämning. Jag sneglade mot publiken för att registrera några slumpvis utvalda ansiktsuttryck. Intervjun började närma sig sitt slut. Det såg mycket bra ut. Skjutjärnsjournalisten fick rappa svar på sina giftiga frågor. Jag fick publiken med mig. Som mitt svar när han raljerade på att "allt är påhittat". Ja, inte att människor går på tre ben förstås. Åhh så roligt! Han skrattade och applåderade. Publiken också.

Måtte han inte komma med frågan jag fasar för! Då mitt omdöme kommer att förlora matchen mot min förtjusning i fräsiga formuleringar! På knock-out! Min akilleshäl. Den där formuleringen som bara är SÅÅÅ DUM. Men med min aparta humor, konstigt nog rolig. Jag var nöjd. Hoppas att det inte syntes. Risken att grodan skulle hoppa ur munnen var överhängande, om den kommer. Brukar inte den frågan komma i sammanhang som detta?

Så kom han in på nästa min bok. En uppföljande roman som inte är klar ännu. Jo, spänningen ska vara kvar men där går kärleken på djupet och Empatin går en hård match mot Mammon. Skulle jag klara mig? Slippa frågan. Icke. Så hände det som inte fick hända: Journalisten tog kommadot. Han lade huvudet på sned och försökte anlägga en attityd som att vi nu närmade oss de riktigt höga höjderna av vitterhet. Han lämnade min bok och undrade vad jag tycker om Dostojevskij? Ingen aning ju! Och senaste nobelpristagaren? Same shit. I mitt huvud alltså. Noll koll. Nu var jag i gungning. Nu ökade risken om ödesfrågan kommer. Snälla! Lämna ämnet, tänkte jag! Jag hoppades att han skulle läsa mina tankar. Jag hoppades att jag skulle klara mig ändå. Icke då. Här kom bilan, rakare formulerad än väntat: Vilka böcker läser du då? Förbannade skjutjärnsjournalist, tänkte jag, medan talcentrum kopplades förbi omdömet och raka vägen till vildhjärnan.

Pannsvetten rann som en nyöppnad dammlucka. Det gick inte att stoppa. Svaret. Innan jag visste ordet av hade grodan hoppat ur munnen. Sedan satt jag som förlamad, kramade stolskarmen och tittade på vad som hände.

Journalisten tog sig för pannan. Kön vid bokbordet där försäljningen alldeles strax skulle börja försvann i ett trollslag. En man mitt i en bänkrad trängde sig ut. Han var mycket upprörd. Dörrarna öppnades. Flera lade sina ansikten i händerna och skakade på huvudet. Det tisslades och obscena gester började synas.

Vad är det som händer, tänkte jag? Är det bara jag som har den här sortens humor? Jag ville ju bara profilera mig lite. Så briljant som allt hade gått hittills, så hade jag väl tolkningsföreträde till vad som är roligt och inte? Fick jag inte det? Journalisten kom av sig och gjorde ett tecken till en scenarbetare. Ridån gick ner. Sedan reste han sig och gick utan en min. Strax hörde jag att järnridån också sänktes. Fler och fler lampor släcktes. Vågade inte ta in fler intryck utifrån. Jag kände hur skön stolen jag satt i var. Bäst att sitta kvar en stund. Det kan ju finnas åhörare på trottoaren ännu. Det blev med ens beckmörkt.

Jag vaknade.