Vad är meningen med livet? Den frågan fick jag på en lektion i religionskunskap någon gång under min gymnasietid. Läraren hette Bertil, och som man hör på namnet var han en grånande man i 60 års åldern som säkerligen föddes med glasögon och skepparkrans. Han ställde krav på mig. Därför gillade jag inte Bertil. Och med handen på hjärtat så gillade nog inte Bertil mig heller.

Mina ambitioner under gymnasietiden var inte speciellt höga. Ofta handlade det om att, om möjligt, komma i tid till lektionen. Var det dags för prov började jag läsa på cirka 15 minuter före lektionsstart. Ribban var lagd. Mina slutbetyg skulle knappt kunna ge mig en plats i Sverigedemokraternas partistyrelse.

10 år har passerat. Ibland tänker jag tillbaka. På Bertil och på mina låga ambitioner som slog universitetsdrömmarna i kras. Jag tänker tillbaka på svaret jag gav. Meningen med livet är strävan efter något vi inte har. Får vi det, strävar vi efter något nytt. Egentligen avskyr jag frågor som det inte finns något svar på. Men jag tror ändå det ligger något i det där flummiga jag hasplade ur mig för 10 år sedan i ett slitet klassrum som inte ens hade en whiteboardtavla att erbjuda.

Jag har många ingentingdagar och det är speciellt dessa dagar jag funderar på meningen med livet. Någon klok person sa att livet inte är dagarna som passerar utan dagarna man minns. Jag undrar hur många ingentingdagar det går på en dag man minns? 10? 20? 30? Det spelar egentligen ingen roll. Det saknar betydelse. Bara de kommer tillbaka, dagarna man minns.

Någon annan klok person sa att man skall leva i nuet. Så låt oss göra det. Nuet är ännu en ingentingdag. Jag är 26 år gammal, vet fortfarande inte vad meningen med livet är och jag strävar ständigt efter något jag inte har. Just nu strävar jag efter fler dagar att minnas. Jag är säker på att Bertil, 72 år, gör detsamma.