Bottenlöst borde det ha varit
istället ser vi himlen,
dess ljus genom censuren,

vår tro är enkelheten,
förkolnad samtid dör när
sanning slutligen når.

Hör fortfarande rösten som förmanar, kroppen som lutar sig ut ur tåget och där finner sin egen mening i all motaglig kaos.

Kan komma ihåg, minnas hur små facetter av blå kristaller lyser upp de steg som är våra,
ändå hägrar tystnaden som metall,
kylan vill bita sig igenom
och döda allt levande,
alla drömmar.

Annorlunda blev lag, med handflatorna vid våra bröst, kunde vi fånga det livlösa råtthjärtat och få det att slå igen

bara för att kunna döda det åter.

Det borde få varit skum i alla vågor, borde få vara liv i våra blickar

det borde så jävla mycket att tidevarven bör lära sig av sina egna misstag.

Bordade själar,

sökandes mening i bottenlösa kloaker,

finner varandra utan bakgrund,
utan samspel och ljuvlighet,

bara livlöshet
och ett rått
hjärta