Ni sårade mig utan att ens försöka.
Jo det var så att mitt hjärta krympte till nivåer över normalitet.
”Kärlek finns inte, du kan inte älska,”
Hur finner man logik i paradoxala ögons nerver?
Så jag slet ut mitt eget hjärta, gömde det bakom er sanning som var lögnen mellan era förmultnade revben.
Varje natt grät jag ur mig mina patienter, som var de känslor som inte fick äga plats i himlens korridorer, bakom varje sekund spydde jag ut era våldtäkter för att mata mitt hjärta med destruktiva korn formade i era könsorgan.
Runkade av era regler i huvuden av hissars halsar.
Vågade aldrig krossa speglar, enda beviset för att jag fanns log i dess blödande skärvor under ytan av era roterande tungor.
Rymden öppnade sin livmoder under era sömnlösa känslor, höll jag mig vid liv genom att skåda dess växt.
Ni kokade hat på mitt skinn, serverade på min hud, och mina lungor blev servetten över era läppar.

Vattnet i badkaret kokade över min nakna kropp, underkläderna krympte till sexstimulantia, där log jag igen på badrumsmattan och skådade mitt eget blod rinna ur min kropp.
Jag hade ju fel, ett barn med medfödda ärr.

Hjärtat krympte, ärren filtrerade in i sig själva, skådade mina ord hängas, flätas ned till ögonlock.
Ni ville inte se, eller fanns jag bara inte?

Jag åt, drack, kanske till och med andades, men levde jag,
Nej, jag bar bara ett missbildat hjärta, bakåtvänt misslyckande, ta tre betala för två erbjudande, ett dansande hög av arvlösa tankar, ett hällande regn av missfoster.
Era murar skar sig igenom mitt leende, lekte med tärningar av mina nerver, en påhittad meny.
Gården var alltid öppen.
Knapparna brytbara, för i skogen vilade era själar. Jag var liket, begravet i livet.
För varje natt drack jag ur er bägare, bildade ett flätbart mönster till skuldror, klättrade mig upp på väggar för att överleva med era rösters dynamiska noter.
Den begravda stranden älskade sönder mig, lät mig knullandes rinna ned i era halsars ingångar.
Allt jag gjorde var fel.
Mästare av djävulens foster, skapade jag bara obalans, för det var jag som höll mig full av färger, strippade till ert eko, medan alkoholen i min hals hoppade sig till självmord.

Även djävulen äger en röst
Och jag skrek,
Bara lite för högt för att låta er inse,
faktum att ni existerade bara för att ni inte kunde älska då ni såg mig dö,



Utan att stanna.