Du vet vem jag försöker vara,
bakom självuppspelda sagor i ett barns öra

Den jag inte är,
Då jag intar ett självförsvar

Så du aldrig kan skada mig
med sprutande längder
och blöta hål

Har tappat bort min identitet,
då du drog ur mig mina hårstrån
vid sängkantens slut

Stönar intill varandra,
ljudet som skapar siffror av personnummer,
flytningarna som bildar hav i dina bröst

Tankar in min själ,
i ett förlutet

Lever för att återkalla minnen,

För att minnas vem jag är,

I dina tidpunkter,

Och då jag minns
Finner jag dig ståendes i ett förflutet,

Sägandes att du älskar mig,

Inser att du är den borttappade stången,
För jag finns längre inte i mitt förflutna,

Och ingen sann närvaro finns av dig,

Här i nuet.