Förundran är den kärlek som studsar mellan vitmålade betongväggar,
skriken är bara ensamma när ljuset släcks och rädslan når dina vener.
Däremellan vaknar vi med trogna hjärtslag
och vi hånler bara när ryggarna möts.

Det rinner sakta nedför maskrossprucken asfalt, möts med prismor av ouppfyllda önskningar.

Vi är kärleken,
med bortflugna bin
och vissna blommor,

vi är flyttfåglar,
utan kompass
och med antik karta.

Ropen är gälla,
skriken är brutna vingar i lä,
men det ska inte förloras,
inte heller förkastas

för din kropp får mig att smälta genom inlandsisar
din doft spelar in en annan verklighet
och vår åtrå få världen att flyttas till drömmarnas stilla vatten.


Så länge vi glömmer att den riktiga världen existerar utanför,

är vi räddade!