jag trodde på dig,
dina blåtandade ord,
dina frusna blickar,
ditt underbart sällsynta leende,
som skrapade mig i asfalten,
frös mig till is,
etsade min talan djupt,

men jag trodde på dig!

ord som studsade,
mellan brutna väggar
och de drömmar som målades
upp i dagsljus,

alla löften som skjöts upp med nyårsraketer,
sanningar som låstes
bakom gallerprydda ståldörrar

krigshandlingar tidiga mornar,
de förbjudna samtalen innan midnatt,
förpassade grundlurade åsikter
till skymningslandets antiparadis

gropar med avsatser,
djupare än det mänskliga förståndet
de som trampade på dina tår
skulle erfara krigskonflikter,
fronterna ökade i antal
vid alla väderstreck,

men jag trodde på dig,

lögner var för andra,
påhittade sanningar låg
med kuvade huvuden under
jordskorpans magma och
lurade lögnen in i sigillåsta kaninburar,

ett lika med var ett allt
av ett brinnande ljus
som sakta skulle släcka
de små belysta hoppen i förståndets kammare,

jag trodde på dig,

även när du släpade mig
genom träskmarker av ansiktstårar,
medan månljuset släppte fram
de skuggor som ruvat
bakom mitt ständiga tålamod,

jag trodde på dig,

bortom smutsen
bortom overklighet som fann
det fagra ljusmolnen bakom
skuggors vilande,

tills min tro till ansiktstårar,
bildade hav av längtan

och ljusår av tro