Varför var det ingen som sade

att stillheten var en storm?

att lugnet bar en hysterisk dolk?

att hjärtats flämtande röst saknar tolk?


Varför teg ni alla,

när den vitaste av nätter,

sträckte ut sin hand,

drog mig till sin famn,

ända till avgrundens rand?


Var min finsömmade ångest

ej värd att försvara?


Var min grovmaskade ängslan

ej den dyrbara

som livet en gång högmodigt

lovade att för evigt,

i sin starkaste fästning

förvara?


Må era falska mässande tungor

i evig förbannelse brinna!

och från mitt förledda sinne

för evigt försvinna!


Igår var ett liv försakat.


Imorgon andas redan ånga

ur livets ärlighet i ett glas.


Och jag skålar,

ja, redan idag skålar!

med nya leende reptiler.


Som en ny man.