Jag tänker på dig ibland


fastän inte lika ofta som förr


minns klart ditt väsen dränkt i sorgen vi delade


en skuld väl gömd i feghetens ynkliga borg




Frågar mig i grå dagar av besviket regn


om du mina stulna fragment fortfarande bär


när du bland de sju systrarna hemtamt seglar


varsamt driven av ljum solvind i den eviga natten




För inte har väl du känt till smärtan som i mig skurit


vetat om tyngden som min sorgsna själ tålmodigt burit


ty, dödens dans dansas även den av två


du bjöd upp den gången, jag kunde inte stegen då





Under känslofyllda strilar kan den starkaste ostört gråta


många tusen tårar till havet och vinden riskfritt ge bort


men du som sett mig likt ett barn krypa i renhetens spillror


som hört mig vädja om förlåtelse inuti min hals


vet att jag alltid älskat dig bortom den försuttna



att jag mer än en evighet längtat



till nästa livfulla dans