ett kluvet hårstrå hörs ej vädja om beröring


ej heller gråter det över sin hastigt brutna charm


trots att dess kamp mot tidens silver för evigt är förlorad


för alltid begravd under det lugna livets tunga dyningar


insvept likt en forntida kung i vishetens gyllene strålar




svunnen är tiden när det i tysthet skickligt fångade


det varsamma gryningsljuset i en praktfylld sömn


när det gick vilse bland promiskuöst dun och trogna lakan


för att skapa uppvaknandets ärorika och kaotiska gloria


alltid med löftet om ännu en levande dag




tänk så många hemligheter som på färden beskådades


oräkneliga löften som ständigt kom på skam


avundsfulla viskningar som mötte döden bland lojala strån


allt medan vinden ven smekfullt i det solfyllda håret


det som skrek "jag har en underbar dag!"




ändå kommer livets saknad som mest att kännas


när himlens sällskapssjuka droppar ej längre längs sin välkända rutt kan rinna


i stunden som det vackra regnet möter en perfekt främling i dess ställe


och släpper sin lovat eviga kärlek i ett ögonblick