Inatt, i vargtimmen.


Bara du och jag, en gång för alla


Låt oss göra upp, mano a mano




För inte är du väl rädd för en kvinnofödd?





Jag synar dina falska ärr av tidlös fåfänga


spottar på din vidriga andedräkt av uråldrig avund


föraktar ditt enda eländiga oljud,


det som sedan urminnes tider


saknar sanningens vackra och omisskännliga läte





Beskåda min mänskliga näve, du osalige!




Den som i min handleds pulserande ådror bär livets dånande sigill!


Densamma som du i din eviga falskhet gråtit floder av skräck inför


den du, ja även du fallne, bugar fegt och skälvande inför


den vars vredfulla hav täcker din livlösa avgrund


till den grad, att endast ryktet av ditt ofrånkomliga fall består, om ens det




Alldeles för länge har du fått härja fritt bland levande


ostört fått rinna längs det mänskliga silkeslena sinnets svagaste tråd


ständigt redo att låta rädslan bestå i skördar av brukad hat


vattnad genom ditt blodiga dagg av lidande, täckt av missförståndets dimma


vilseledda osynliga droppar av förgiftande girighet


alltid med avundens beska dödslovande smak




Så mödosamt har du fyllt dessa kornbod av ogripbart vansinne


det vars sura bröd fått svaga att enväldigt härska


i maktfullkomlighetens orättvisa rike


ja, i mammons osäkra förläning i förfall


given av svekets fåfänge och ensamme furste


den högmodige utan arv och utan barm




Jag är i sanning min broder och syster


samtliga födda av kvinnor


kännande mödrar med livet i sin hand




Vi är tusenfalt, tusenfalt och åter tusenfalt

vi växer okuvligt likt ökenblommor längs oändliga vidder

en prärie av hopp och själ




Beskåda vårt gudasända ursinne, du styggelse!




Inatt blir du en gång för alla fördärvad, förintad, av kvinnofödd


blott en like bland de mina


men en ljusets furste bland skuggors miserabla här





När vargen ylat inatt, just denna natt


kommer du och din gråtande härd att förgås


att i ett mänskligt slag smärtsamt förintas i tiden


ditt fördärvande mörker i livets ljus spricka


allt i den saliga vetskapen om att jorden vi ärvde


tillhör de tusen och åter tusen av kött och blod


de som vågat det du i din uråldrighet aldrig vågat


aldrig kunnat eller förmått


alltid missunnat;




att leva.







Beskåda min släktes näve, du fallne!






Ty, när själens mörka natt är över



då har vargen ylat en sista gång





och du och dina skuggor






för evigt









förgått.