kan inte annat än tacka för er beundransvärda lyhördhet
den självgoda stämma som hör blott sin egen röst
likt en tiggare ta emot den förträffliga valfriheten ni så generöst givit
den som kompromisslöst kväver hopplöshetens vädjan underifrån
det hänsynslösa löftet som trampar på min art som i betongdammens stränder endast söker en sol
som trots kraften i vår förlorade ungdom lider under oket av er accepterade träldom
en generation mörkhyade utbölingar som i vår styrka bär på vår svaghet
och som i era föraktfyllda ögon självuppfyllande siar om vår oundvikliga undergång
i ett land av möjligheter som inte längre finns och som egentligen aldrig fanns, när allt kommer omkring
tacksamheten finns i vårt dna, hur främmande den för er än kan verka
men vår inneboende längtan efter jämlikhet, frihet och broderskap är på tok för stark
för att i stolta betongdammet likt hoppets löfte blott drunkna
i en pinsam flod, i er egen förträffliga sol tillåtas torka ut
omfamnad av omgivningens blåa och fördomsfulla hav
ge oss stövlar, order och batonger för vår otacksamma olydnad!
ty träldom i frihetens namn ska trots allt accepteras, det har ni gjort klart
men vår okuvliga vrede kommer att i den ordlösa elden brinna
tills illusionen om tystnaden är fullständigt krossad i sitt skimrande glas
och våra möjligheters strand värmd av vår egen framtids sol är