Natten är utan stjärnor
när månen glänser blek
En himmel så dunkel
som det renaste svek
En evighetens tid
i denna grymma värld
Jag känner medlidande
på denna absurda färd

Dagar och nätter utan slut
Skratt och brutna löften
Monotona, tradiga drömmar
i den föråldrade hösten
Människor bär sina vapen
medan jag är befriad från tårar
Jag känner bara medlidande
med dessa absurda dårar

Ändå flyger svalorna
ovetandes högt över marken
Ändå vandrar änglarna
utan ängslan genom parken

Stormen fortsätter och fortsätter
Träden står nu nakna
Jag lyssnar på vindens ylande
hos de ensamma och vakna.
Kulorna som rullar lätt
träffar med brutalitet
Jag känner medlidande
med denna absurda verklighet

Tiden irriterar ömt
den lämnar djupa spår
Och medan den passerar,
säg mig du som rår;

Var finns den sanna verkligheten