Sommarens värme är saknad, kanske mest i en annan årstid, vinter. Inuti joggingskorna studsade jag mot slottsparken. De tidiga joggarna hade sedan länge hoppat över kvarlämnade tidningsbuntar vid busshållplatsen och levde sitt liv på väg till jobbet.

Mitt emot parken ligger Borgarskolan som nu hade jullov och bara sparvar fanns på skolgården . Ord är portar till minnet men har svårt att fånga allt som upplevs och händer och ibland händer sånt som inte skall hända, det är jag säker på. Så började min dag i gryningen som var början till mycket nytt, ...

Det var inte jag som skulle vara här denna morgonen, inte jag som skulle se dem, ingen kommer att tro mig, aldrig. Först hördes tranor, såna flyttfåglar som skulle komma i mars, inte nu och sedan virvlade snön upp som om den fick liv, eller utsattes för en sån där luftspruta man blåser löv med. Rakt under den stora trolleken som funnits där den jag var barn.

Ur snöyran kunde jag se dem, tre skuggor, de var flickor och hade liksom stannat i sin dans och nu tittade de på mig. De var klädda in tunna vita klänningar med spets men verkade inte frysa med sina bleka ansikten. Den till synes största av dem var kanske fjorton? Hon drog de andra intill sig, som om hon skyddade dem. De verkade förvånade att se mig där, ska de säga !! Tänkte jag, då slog det mig att jag faktiskt i denna sunden visste vad de tänkte, på något sätt och utan att vara rädd..

De satte sig ned i snön och ville att jag skulle göra detsamma, marken var kall o jag satte mig på huk. Flickorna ville visa mig nåt som var ämnat för mig, det kändes inte som något farligt och en näsduk med något fast, som en sten, lades på marken och sen virvlade snön upp igen och de försvann. jag satt kvar en stund och såg efter dem..

med mjuka rörelser dansade de bort, som vinterfjärilar till tranornas sång.......