Under natten kom himlavalvet närmare jordskorpan och blicken blev ännu en gång totalt öppen och klar. Lavinzi tittade ned på jorden från högt däruppe i rymden och nedanför ringlade hennes gnistrande länk till allt där nere.

Nu sen hon börjat blöda hade hon också lyckats stanna och skifta riktning. Detta hade hon inte berättat för någon, det kändes bättre att det förblev en hemlighet. Nu följde hon landets konturer. Silversjöar speglade månen, eldar brann i skogarna och långt borta där havet tog över, vilade svarta båtar som bitar av kol i en smutsig hand med vatten.

Ysa vände sig i sömnen och Lala var plötsligt tillbaka vid den falnande elden. Ysa var inte som henne själv, i sig själv, på insidan. Lavinzi var Lala alla dagars väsen, kvinna, flicka stark, men som inte syntes eller märktes. Farmor hade sagt att hon skulle kunna gå rakt genom elden i ett hus som brinner utan att lågorna skulle märkt det.

Ysa, ja, ysa var vacker, så otroligt finaste att hon gick i ständig fara och måste gömmas för giriga ögon för att inte svepas av krigarhänder eller konungens furstar. Dessa tog alltid tog vad de ville för att de var ondast, grymmast och enligt far konstigt nog även starkast.

När Lala reste sig och fyllde på eldens mun med kvistar skuggades månen och ett morrande hördes bortom gläntan. Ögon tändes, tre hela par. Hennes syster sov fortfarande. Vargen som for in i lägret fick syn på henne eftersom hon satt upp.

I full fart kastade sig vargen genom elden rakt på henne. Ysa skrek till av skräcken som tagit över allt som fanns runt henne. Ett klickande ljud hördes och vargen gnällde av smärta, for till marken och ryckte av döden. Det klickade ytterligare två gånger.
De andra bestarna syntes inte till men de gnällde fram dödens sång strax därefter även de, därute i skogens mörker.

Hon vände på djuret och i ljuset från den tilltagande elden såg hon att det var en armborstpil som funnit sin väg rakt genom nacken på djuret. Hon ryckte ut pilen, den bar kungens sigill men fjädringen var annorlunda, vit som snö.

De båda unga kvinnorna hörde någon nynna en vaggvisa där ute i mörkret och tittade outgrundligt på varandra. Lala ville ropa, säga något men hon var för rädd för att yttra ett enda ord och Ysa skakade fortfarande av rädsla. Lala drog ljudlöst sin kniv för att kunna värja ett angrepp och skydda dem mot en våldsman, eller kanske något än värre.

Skogen var dock tyst igen och månen lyste åter upp gläntan. En uggla hoade på avstånd. Lavinzi slöt ögonen och lyssnade inåt men allt var lugnt, tyst och stilla. När Ysa somnat i vindskyddet kom snön sakta i stora mjuka flingor. Lala höll pilen i handen när även hon somnade och konstigt nog log hon på insidan.