det slog tillbaka som om det levde,
ruta ett stirrade blint mot frustrerande tankar,
kolossalt skönjade vårvädret kraft
att lockas in i brutala rutiner
dö när livet ville som mest
och förakta när kärleken ropade som högst

sträva var för de veka
finna gömställe var för de rädda
jag hittade mitt mirakel
när jag fann tillbakablickarna

brustet hjärta seglade i mojnande vind
fördes av strömmen tillbaka,
där cirkeln en gång fann
meningen med att andas,

det är egentligen ingen konst
så simpelt
liksom inbyggd i gener
färdigställt med vår förlossning,

se morgondagen med gårdagens erfarenhet

kan hata spegelbilden som
yttrar sin obevekliga sanning
ser mönster från beteenden
som krossar motstånd

facit ligger där och väntar

förgäves,

skillnaden är uppenbar
nya ögon finner vägar som inte fanns
medan jag springer,
samma slinga i evighet.