Jag vände mig om flera gånger och såg bort i parken alldeles under den vitklädda eken och känslan var lugn, varm och inte alls konstig. När jag gick ner mot biblioteket kände jag mig plötsligt ensam och mindes saker jag inte sagt eller gjort på länge. Händelser och människor befann sig i mitt sinne, som en blandning mellan en väldigt fokuserad tanke och att släppa allt, allting fritt.

Det fanns ett nytt sätt för mig att välja, det förstod jag men visste inte riktigt hur eller varför. Gryningsljuset lyfte morgondisets skynke och dagen tog över. Stan fångade mig med bilarnas och människornas rörelser som satte spår i snöslasket. Måsar med stirriga gula näbbar och kajor med svarta blickar följde sopbilen som kröp som en smutsgrön groda med lysande ögon på den isiga kullerstenen. Två av Malmös hyggliga poliser hjälpte nån som fallit i fyllan.

Plötsligt fattades något i mig, liksom inuti och känslan av ensamhet kom tillbaka, nu starkare än innan, jaa!! Vad var det de ville visa? De hade ju lagt något därborta i snön, kunna jag finna det? Hade nån annan hittat det? Frågorna hopade sig och en oro spred sig från magen och fick benen att skynda bort från gatan tillbaka in i parken, till snövirvlarnas land, till de som hälsat mig, mig! Av nån underlig anledning.

Jag tänkte först gå tillbaka mot den plats där jag suttit på huk och sen måtta ut stegen bort mot eken men det behövdes inte. Jag kände och liksom tänkte mig till dem, de som varit där. En vit duk låg precis där flickorna dansat och inuti..fanns något alldeles hårt, runt med släta kanter.

Parken såg likadan ut men var inte samma inte nu när dagen vaknat och tyst sov tranorna i värmen nån annanstans, kanske sov också flickor där?.......