asfalten luktar skuld
ett bottenfäste övergött med slam
några klockor har aldrig stannat
trots löften om kontrollerade tidscykler

jorden är blott smuts
rinner nedför kala sluttningar
beblandas med dova ljud
bortom kyssar och örfilar

möten under epidural
blicken tom och berusande
är fatet som serverar skalp

gatan, är din, min, allas
ändå dominerar bara tro
och vetskapen begår självmord under klarblåa motiv

fruktan är simpelt
livet saknar
och vattnet fortsätter porla
genom torra sinnen

rörelsen är inte min
bara ljudet av fångenskap
när eldar lyser upp

ytterst är nära
medan begreppets moder söker
fortsättning på sagan
och våra lamslagna multipla försök
drunknar av luftens vibration

i stilla nöd

saknaden blir total
när byggstenarna

inte längre söker höjden

bara varandra