Ibland undrar jag hur en dans ska se ut. En sån där dans alla dansar medan resten av oss gömmer oss under golvspringorna och tittar upp på de fina skorna, högklackade och lackade. Ibland får jag se dansen ovanifrån. Då när jag svävar i takkronorna kan jag se det ingen annan kan se. Jag kan se de symmetriska rörelserna, de svängande höfterna och armarna som rör sig. Jag kan se hur det rör sig i harmoni till en vacker musik som inte spelas. Men jag kan aldrig  dansen ovanifrån. Men jag kan aldrig dansa med de andra. 
I min värld dansar man inte.
Där bara tittar man på dansen, klappar takten ibland, men för det mesta bara sitter tyst och iakttar, varsamt och försiktigt, vill inte bli för indragen - kan inte bli för indragen i dansen. Svävar jag är det behangligare, skrämmande och oerhört. Alla sinnen blir skärpta och avdomnade på en och samma gång. Men det är vackert och det är fruktansvärt. När jag och de som dela min värld kikar upp från golven är det på samma sätt, fast omvänt. Så omvänt. Då kan man inte se någonting. Och allt det vackra är förvandlat på något sätt, dammet från golvet regnar ner när de dansar.