Ibland väntar aldrig, inte regnet heller. 

Så jag kan lika gärna leka ; Inte nudda golvet och
låtsas att jag är kär och lite attraktiv,
vifta med tårna över soffans armstöd 
dutta parfym i halsgropen och
inte släppa telefonen med blicken.

Vad är plikten annat än tunga pustar av dålig andedräkt.

Jag har blivit en självspricka, som glömt mig.


Min dammsugare har dompterat mig, tvingat mig vilse - med sitt ylande genom rummen, att köra slalom mellan Mariamoppar och mirakeltrasor.
I morse viskade jag ett kommando genom en springa i städskrubbsdörren; Stanna!

Åtminstonde Hugin, har inte sagt ett knyst på länge.

Det måste vara en oändlighet sedan. Rakade benen under tiden.

Nu är det slut på plåster och
på första hjälpen med.