monotoni

förbannat skitord som ständigt överlever
ett pärlhalsband av ruttna ärtor
styckat
fruset
och bortspolat,
avhämtat och bortglömt när solen
strålar mot vinterblek hud

saknaden är en varelse
som suger sig fast
binder mina lemmar mot stolkantens ben

trasig är jag
och insikten skriker
hur jag älskar

apati

nedstämt och krossad ur betydelsen
att leva med förlorad vanmakt
och tomma ögon som strålar falskt ut sitt budskap

hur jag älskar

frenesi

målar svarta tavlor, som döljer ljuset
trotsar alla försök
att lämna fotspåren bakom

måhända enkelt att förstå
simpelt i sin linda
att ställa frågan som är tydlig
men jag bortser från alla svar

jag bortser från att se

hur jag älskar