tyngden sänker hennes mungipor
gör kroppen för tung för att resa
ligger i en säng,
som inte ens är hennes
känner inte örhänget som skär in i skinnet
gör tillfälliga märken, osynliga ärr

det går rysningar genom henne
skakar av andras förstående blickar, hon behöver inte dem

apatiska ögon stirrar på allt, på ingenting
de säger att hon har svarta ögon som skjuter blixtrar
de säger att hon ser ledsen ut
de skulle inte förstå, hon klandrar dem inte

det rinner inte tårar på andra sidan huden nu

hon tänkte: det skulle kännas bra om hjärtat slutade slå
det gör hon fortfarande ibland,
men nu är världen större, himlen släpper in mer ljus, lurar till glädje

nattetid då duktiga sover vinklar hon persiennerna
oftast får hon låtsas att hon ser dem
hon bryr sig inte, hon vet att de finns, alla har rätt att vara osynliga

vänner,
världens finaste människor,
-de ser samma stjärnor

de ska hjälpas åt,
slåss mot det som måste bekämpas, de har lärt henne
att livet är mer än tårar

det är därför hon klarar att somna varje natt