jag tycker om sättet du beskyddar
världen på
älskar dåliga undanflykter
för att få dela din värme
ditt klyschiga léende som smittar som herpes
och gör att det kittlas
någonstans bakom höger öra
och kommer du någon gång så nära
att jag kan dra pannan mot din nästopp
känna din inandning i nacken
ska jag aldrig släppa dig

varenda gång jag hickar
vill jag att det ska vara du
som sitter ensam någonstans
och fantiserar om mig
men alltid är det mormor
som undrar om hon är glömd
och snart ringer du
för att tala om att du inte längre
är lika ensam som jag

jag vågar inte ens gråta
för allt var en illusion
eller en dröm
eller en flykt
och jag tyckte mer om livet
innan sanningen kom fram