Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

asfaltsteg och betongklockor.

 

det var femhundra steg till skolan
vid fyrahundrasjuttio släppte han alltid hennes hand
det fanns aldrig mer tid
sa klockan på betongväggen
hon sprang den sista biten
han rusade till sitt

det var konstigt med tiden tänkte hon
hur tid var allt som fanns
men hur den aldrig räckte till
hans helger flydde genom hennes fingrar
rev av hennes hår

det fanns ingen där som hörde hennes ord
hon bankade sönder stängde in dom
de blev bara tankar

det fanns ingen där
hon väntade på honom
han var trött
somnade framför tv:n

det var femhundra steg till skolan
hon hatade siffror
fyrahundrasjuttio kom alltid för fort
och asfalten tog inte emot

det fanns aldrig nog med tid
under hennes nittiotal
ändå kändes det då som om tid var allt hon ägde

hon har tagit miljoner steg sen dess
hon vandrar ensam
men fyrahundrasjuttio lever kvar


jag saknar dig.


Fri vers av Tove Meyer
Läst 2274 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2005-12-09 14:46



Bookmark and Share

  Betraktaren
Det är konstigt. Vissa texter sätter sig. Och jag är väldigt glad att denna är kvar. För jag återvänder till den då och då.
2019-03-05

  Betraktaren
Fortfarande oerhört bra och en av mina absoluta favoriter.
2009-07-28

  annso.fie
"hon har tagit miljoner steg sen dess
hon vandrar ensam
men fyrahundrasjuttio lever kvar"

Ja.. verkligen mycket vackert. Helt underbart vackert skrivet. Jag är glad att jag kikade in på den här från någons favoritlista. Bokmärker såklart :) God jul!
2006-12-24

  madinsane VIP
onekligen en fantastisk text.
såhär tidigt på morgonen finns det ingenting konstruktivt i mig.
därför lämnar jag denna såhär, med en djup bugning.
2006-10-16

    mellanmål
Glömde dock skriva, sista raden tycker jag känns som en tautologi, och i sammanhanget rycker jag den känns överflödig. "Fyrahundrasjuttio lever kvar" säger nästan allt. Men som sagt, vacker dikt.

Mm
2006-10-07

    mellanmål
Början och slutet tycker jag bäst om, men hela dikten är otroligt vacker. Verkligen.

Mm
2006-10-07

  edvin medvind
Älskar verkligen den här.
S.C. här nedan hade redan uttryckt det jag tänkte skriva så jag nöjer mig med att säga att jag håller med.
2006-07-04

  Axelandra
fantastisk
2006-01-09

  S.C.
Djupt, djupt. Det blir en sådan nyans när du talar om siffror och tid blandat med känslorna.. de tidlösa känslorna. Vackert målat hur de långsamt plågande stegen som följer med att vara ensam.

skön grejj!
2005-12-13

  Missi
vill bara gråta när jag läser denna......
2005-12-09

    jahapp
tyckte denna var himla söt...det där med vid fyrahundrasjuttio..rart (å lite ledsamt)
2005-12-09

  mariann
"det fanns ingen där som hörde hennes ord
hon bankade sönder stängde in dom
de blev bara tankar"
vilka rader du formulerar där.
Och hela texten andas saknad!
2005-12-09

    livräddaren
galet bra!:)
2005-12-09

    vilsen
riktigt bra. jag älskar hur du upprepar raderna med siffrorna flera gånger i texten . det gör att allt känns extra viktigt och blir som en röd tråd genom hela dikten . skickligt skrivet, att man får följa med henne, och honom på olika håll, trots att deras vägar korsas . du har blandat deras liv snyggt, känns som om man får en lagom inblick i deras liv . det sista stycket blir en snyg avslutning på allt, att hon vandrat långt och at hon gör det ensam, men kanske att du skulle kunna skriva nästsista raden på ett annat sätt, lixom förklarat mer varför fyrahundrasjuttio lever kvar ? upp till dig, men jag älskar dnehär dikten ! hamnar bland mina favoriter på momangen :) tack !
2005-12-09
  > Nästa text
< Föregående

Tove Meyer
Tove Meyer