Alla skriver om sommar och stora ting. Här är allt bara stiltje, tomt och ensamt. När dagar blir till månader och år utan att något förändras så känns det som om vad som helst vore bättre. Ändå borde jag vara glad över lugnet. Det har stormat under många svåra år och äntligen är det lugnt. Egentligen är det skönt. Samtidigt finns ständigt en oro att något sorgligt, svårt och tufft snart kommer att ske just för att jag njuter så väldigt av allt det sköna. Just för att jag inte kommer att vara beredd när livet delar ut nästa käftsmäll.