Jag trodde en om gott och han visade sig vara avskum.

Jag trodde en om ont och han visade sig vara en prins.

Vad är det inom mig som visar så fel på kompassen?

Vad är det som gör att min upplevelse färgas så tokigt?

Vad är det som orsakar rädslan för det sunda?

Varför dras jag mer till det som är destruktivt?

Varför vill jag leva i ständig beredskap istället för vila?

Varför sårar jag den snällaste så väldigt trots att jag inte vill det?

Egentligen längtar jag efter hans kärlek.

Hur ska jag ställa allt till rätta igen?