Nu. Jag är så rädd. Hon kommer att döda sig. Igen. Och igen. Och igen kommer hon att döda sig. Nu. Här i telefon. När vi precis har pratat färdigt. Eller när jag har. Pratat färdigt. Hon ska säga jaha. Är det så det är. Det tycker du. Jaha. Så ska hon säga. Sen kommer hon att döda sig. När vi är färdiga. Färdiga med varandra. När hon har sagt alla sina saker. När hon har sagt men så jävla sjuuuuk jag har varit Uffe. Att jag har varit så jävla sjuuuuk Uffe. Att ingen sa nåt Uffe. Varför sa ingen nåt Uffe. Där uppe. I sex veckor gick jag ju där. Jag skulle döda mig varenda dag Uffe. Däruppe. Dom måste ju ha sett. Förstått Uffe. Att jag var så jävla sjuuuuk Uffe. Jaa säger jag. Jag vet inte. Och sen när det inte finns nåt mer att säga. När vi lägger på. Och den där timmen i telefon varken gjort till eller ifrån. När hon är exakt lika som innan. Då. Då kommer hon att döda sig. Så jävla hårt. Så jävla hårt. Och det blir mitt fel igen. Och igen och igen och igen som förr. Allt blir som förr. När varenda jävel döda sig. Med mig i andra änden. Som med en satans cp-lur i truten. Som inte kunde säga annat än jaaa eller näee för vad faan skulle jag säga? När dom ville döda sig? Vad ska man säga eller göra? Sitta där och gå omkring och hålla dom i handen och aldrig blunda en sekund för att dom kan döda sig om man blundar? Och dom har väl för helvete rätt att döda sig om dom vill för helvete. Men varför måste det bli mitt fel? Varför måste dom ringa just till mig innan och säga men så jävla sjuuuuk jag har varit Uffe och lägga på och sen döda sig och döda sig och döda sig igen. Så jävla hårt hårt hårt för det gör dom. Det har dom alltid gjort och kommer alltid att göra. Nu. Så jävla rädd kan man vara. Som nu. När hon precis ska döda sig där ute. Vart hon nu är. Döda sig så jävla hårt. Igen.